lifeinthecity

Jag vet inte ens om det är ok att vara som jag är. Om det kan räknas till det normala.  Att älska ett par snygga skor så mycket som jag kan är nästan äckligt. Skulle de fråga mig om handen (foten) skulle jag säga ja. Skulle de få mig att ramla reser jag mig upp och klappar dem. Jag kan smeka dem i timmar och titta på dem utan att bli less. Är det som kärleken till en nyfödd bebis eller en fin hund? Är jag helt jävla dum i huvudet? /Lina